80

Sverige och Osterrike och att förskaffa sig en garanti af
de tyska riksständerna, att ej Osterrike vidare skulle blanda
sig i Sveriges angelägenheter.

Men huru förskaffa sig denna garanti nu, da ingen riks¬
dag sammanträdde? Det var endast riksdagen, som skulle
kunna lemna en sädan, och om äfven dess utskott, riksde¬
putationen, var tillsammans, sä egde detta ej rätt att ga¬
rantera de främmande kronorna nägot. Det äterstod sä¬
ledes blott kurfurstekollegiet, som i den kapitulation, det
egde att förelägga den blifvande kejsaren, — att denne
skulle blifva Leopold, derom var nu intet tvifvel — künde
tillgodose Sveriges intressen, lika sä väl som Frankrikes,
och förbinda Osterrike tili att ej vidare oroa Sverige. I
rhenalliansen, hvilkens syfte just var att tillse, att valkapi¬
tulationen toges i akt, skulle Sverige kunna erhälla den
garanti det önskade. Men Karl X Gustaf synes ej hafva
satt mycket förtroende tili denne alHans. I sin skrifvelse
tUl Björnklou frän Roeskilde d. 2 Mars befallde ban honom
att blott för formens skull fullfölja underhandlingarna med
de tyske furstarne rörande den. Han var da nämligen
füllt besluten för kriget och synes hafva ansett, att ett del¬
tagande i aUiansen skulle hindra honom frän att anfalla
Osterrike. Denna befallning väckte oro hos Björnklou,
som, eburu han knappast trodde, att aUiansen nägonsin
skulle »komma medb lijfwet i dagsliuset», dock, da han
säg med hvilken ifver Fransmännen sökte päskynda den,
ansäg, att »man borde marscbera med hopen.» Han före¬
slog derföre konungen i en skrifvelse d. 3 April, att Sverige
skulle ingä i densamma, men med det vilkor, att det matte
tillätas det, i händelse det ej pä annat,satt künde erhälla
en Satisfaktion af Osterrike, att sjelf sine Isesione pacis
skaffa sig en sädan af Osterrike.

Lika ifrigt  som  Frankrike  sökte  päskynda alliansens