I.
 

 Freden  i Tilsit  var  af synnerligen bdesdiger betydelse  for vart land.  Det forhallande, hvari de

 Iedande af Europas makter  darefter stallde sig  till hvarandra,  maste  med nbdvandighet forr eller

 senare fora  det mellan tvanne eldar, England och  Frankrike—Ryssland.  For Gustaf IV  Adolf,

 som  fattat det  orubbliga beslutet  att aldrig underhandla  med  Bonaparte,  kunde ej nagon tvekan

 uppsta,  hvilket politiskt  system  han  borde omfatta.   Han  hade gjort sitt  val;  det finge sedan

 komma hvad  komma ville.   Sa  utbroto  krigen, med Ryssland  och med Danmark.   Sadan var

 stallningen  bade  i yttre  och inre afseende till sist blifven, att  ingenting annat an en  valdsam

 forandring af regeringen kunde medfora mojligheten af raddning.

      Katastrofen  intraffade  i  mars 1809,  och for visso icke ovantad.  Man har blott undrat,

 att den ej kom forr.   En kupp var i sjalfva verket tilltankt i februari pa tillskyndelse af unga,

 hetsiga gardesofficerare, forbittrade ofver deras  regementens ofortjanta degradering.  Men betank-

 samme man  hade ej velat inlata sig i fbretaget:  Adlercreutz ansag det vadligt, och att fara vore,

 det   man  mahanda i  stallet  for att fralsa skulle storta faderneslandet.1)   Och Hans  Jarta  bragte

 hela  planen  pa, fall.   Han  formadde  konspiratbrerne att inse outfbrbarheten af deras tilltankta

 foretag:  ej  ens de oundgangligaste atgarder  voro  vidtagna,  hvarigenom man skulle kunna be-

 maktiga sig'konungens person; langt mindre hade man  tankt  pa  framtiden.2)

      Vid  vastra armen hade Adlersparre bestamt sig for att understbdja revolutionen i Stockholm.

 Efter  dennas omintetgbrande  beslbt han att med en afdelning af sagde arme draga  till  hufvud-

 staden  for att  avagabringa  hvad  de  sammansvurna  ej  dristat.  Ett foretag,  s&dant som det

 Adlersparre  nu begynte,  erbjbd visserligen de  vadligaste utsikter.   Tydligt var, att underrattelse

 om  den  antagande haren  skulle   pa  ett eller  annat satt na hufvudstaden, och  att konungen ej

 skulle kunna hallas i  okunnighet  om hvad som fbrsiggick.   Och  om  han da grep till den yttersta

 utvagen  och  satte  hardt  mot hardt?   Soldater  ga  pa  kommando;  och utom sina  delvis tyska

 regementen i Stockholm3)  hade konungen att lita till faltmarskalken Toll och hans skanska arme.

 Det  ar  betecknande  for  hvad  man hade  att vanta af Toll,  att man fran vastra armen  ej hade

 sonderat  honom.   Visserligen hade Adlercreutz andtligen  gifvit sitt  ord att komma  revolutionen

 till  hjalp,  men det hade  forst gifvits  efter Adlersparres  uppbrott, och det  kunde fordras mycket

 mod  och  mycken  sjalsnarvaro,  om  den nbdiga hjalpen skulle ges i ratta ogonblicket.   Ett inbbrdes

 krig  var  saledes hvad  man narmast kunde vanta som fbljd af Adlersparres marsch.   Har  Adler¬

 sparre sett mojligheten daraf?  Man  kan  ej  tvifla darpa, —  men  han har  val  vagt  mot hvar¬

 andra  den efter hans  uppfattning  sakra  undergang,   som  alias overksamhet skulle foranleda, mot

 de  mojligheter  till  raddning,  som  dock  lago  i hans  foretag;  och  darmed hade han uppgjort

 saken  med sig  sjalf.

      Revolutionen  kom.   Den 13  mars  intraffade, att  konungen snedlade  regeringstbmmarne  i

sin farbrors, h.  k. h.  hertigens af  Sodermanland hander*,  sasom det  mer vackert an sant heter  i
 

      J)  Se Adlercreutz' >berattelse om den i Stockholm forefallna Regementsforandringen den 13 mars 1809»,

tryckt bl. a. i Handlingar rorande Sveriges aldre,  nyare och nyaste historia (utg. af G. Adlersparre) III.  55 o. f.

      -)  Se t. ex. L. de Geer, Minnesteckning ofver Hans Jarta, s. 16 o. f.

      ;!)  De tyska trtipperna  i Stockholm  uppgingo val till  c. 12 a 1400 man.  Dessa och annu andra ansagos

vara konungen trogna.  Se Arndt, Schwedische Geschichten, s. 421—424, och Pantzarhjelms href 13/6, tr. hos C.

A. Adlersparre, 1809  ars rev. och dess man, II. 177.
 

1