19

annat, som gäller i och för sig sjelf utan all hän-
syftning pä nägot, som genom den fordrade handlin¬
gen skulle uppnäs. Det förra kallas ett hypotetiskt
imperativ, det senare ett kategoriskt! och detta sist-
näranda kan icke vara nägot annat an pligten. Det
hypotetiska imperativet säger alltsä blott, att en hand¬
ling är god för uppnäendet af en möjlig eller verk-
lig afsigt, hvarvid det i förra fallet är en problema-
tiskt praktisk princip, i senare en assertorisk. Det
kategoriska imperativet, som förklarar en handling
säsom objektivt nödvändig, är en apodiktisk princip.
— Kant har nu att besvara den frägan: huru dessa
imperativer äro möjliga, d. ä. icke huru fullbordan-
det af handlingen, som imperativet bjuder, är möj-
ligt, utan huru viljans nödgande, som imperativet sä-
ges uttrycka, skall kunna tänkas. Huru det proble-
matiska imperativet är möjligt, det är lätt att inse.
Ty den, som vill ändamälet, mäste ock vilja med-
len, som stä i bans magt. Detta är alltsä en ana-
lytisk sats och gäller äfven om det assertoriska im¬
perativet. Dessa medföra alltsä, hvad möjligheten
beträflfar, ingen svärighet. Det apodiktiska impera¬
tivet deremot fordrar i detta hänseende en närmare
undersökning. Detta förbinder med begreppet af ett
förnuftigt väsens vilja a priori en handling, som i
nämda begrepp icke innehälles. Det kategoriska im¬
perativet är alltsä ingen analytisk, utan en syntetisk
sats a priori. Här visar sig sedelärans problem i
samma form, som förnuftkritikens. Der frägades: huru
äro syntetiska omdömen a priori i teoretiskt hänse¬
ende möjliga? Här frägas:   huru äro  syntetiska om-