46
 

skulle  foga  anstalter  till  rikets  forsvar  och  sbka  befordra  fredsverket.   Denna kungliga  makt

hvad  angick  forhallandet  till utrikes makter  hade  redan borgarstandet  — som namndt ar —

uppdragit  at  hertigen; man  anfdrde  det nu pk riddarhuset  under diskussionen om tacksagelse-

adress  till  hertigen  d. 10.   Hdgtidlig uppvaktning agde sa, rum  d.  16 maj. —  Det aterstod att

astadkomma en ny fdrfattning.
 

                                               V.



      Omedelbart efter beslutet om afsattningen uttalade  sig hertigen pa rikssalen i konstitutions¬

fragan.  Nu som d. 7 maj uppmanade han  standerna att sig emellan  radsla och ofverenskomma

om  fdrfattning  och sjalfva  bestamma  sattet for  ofverlaggning darom.   Blott det ville han  saga,

att skyndsamhet vore af nbden.  — Klart framgar af  hertigens yttrande, att hans standpunkt var

vasentligen en annan an den varit d. 7  maj.  Standerna med  uteslutande af hvarje annan skulle

astadkomma  regeringsformen.  Ingen  kgl.  proposition  omtalas,   ej  ens  vissa  grunder, hvarom

konung och stander skola  ofverenskomma.  Han  uttalar  blott som sin dfvertygelse, att grundlagen

skall byggas pa vissa  uppraknade satser, hufvudsakligen desamma, som  han angifvit d.  7  maj.

Han  vantar namligen,  att  den  blifvande R.  F. skall bevara skonungamaktens helgd och  verk-

ningsfbrmaga till  allt hvad  rikets  sakerhet  och valfard krafver,  att den befaster  saval  allman

som enskild sakerhet och  aganderatt,  bekraftar R. St:s ovillkorliga sjalf beskattningsratt och ofriga

friheter,  stadgar  allmanna medlens  ordentliga forvaltning,  utsatter  konungens  radgifvares och

ambetsmans billiga  ansvarighet, fredar domareambetet fran verkan  af  maktsprak, samt fdrsakrar

skrif-  och  tryckfrihetens  lagbundna,  men till  alia grenar af allman nytta strackta utbfning.»  —

Man  marker en och annan olikhet  mellan dessa satser och  dem,  som  uttalades i programmet d.

7  maj.  Sa talas nu  om M. St:s sjalf beskattningsratt, da om svenska folkets.   Forra gangen  talades

blott  om  radgifvarnes ansvarighet,  nu  ock om ambetsmannens.   Grundsatsen om kungamaktens

helgd  och  verkningsfbrmaga  omtalas  nu,  sadant var obehdfligt d. 7 maj, da ju fdrutsattningen

var, att  konung Karl XIII skulle hafva ett ord med  i fdrfattningsfragan. —  Hufvudsumman var,

att  hertigen  frangick allt ansprak  pk  prdfning  och sanktion  af R. F. annat an fdr sin  egen

person.1)   Men han  hade ock angifvit  vissa allmanna drag,  som han ville aterfinna i  lagen; man

kunde  vanta,  att,  om  de saknades,  han  ej skulle vilja ataga sig regeringen.  Detta  sistnamnda

var  saledes ett  'gif akt' for standerna att ej  ga for langt.

      Om  sattet for lagens utarbetande uttalade han  sig icke,  ehuru, om man far tro Adlerbeth,

landtmarskalken d. 8 om  aftonen,  da han uppvaktade hertigen, afven  haft i uppdrag bedja denne

fdljande  dag foresla ett konstitutionsutskotts tillsattande.  — Da sedan  Adlersparre d.  10 uppma¬

nade sina  medbrdder att med jattesteg skynda  att ge  landet en stadgad regeringsmakt, hade han,

ehuru han  efter hertigens beslut d.  8 bort veta, att konungens  utropande maste fdregas  af till-

skapandet  af en konstitution, dock ej ett ord om  nagot fdrslag, egnadt att paskynda denna.  Det

var  K. Kurck,  som denna  dag, innan adeln afgick  till rikssalen, begagnade  tillfallet  att foresla,

att ett konstitutionsutskott genast matte tillsattas, pa det att konstitutionsfragan utan ringaste drbjsmal

matte  sattas i  gang.  Forslaget bordlades.  Da  adeln  ater sammantradde kl.  1 och man  forst

beslutat  tacksagelse  till  hertigen och  Mannerheim,  berdrde B.  Ribbing  nbdvandigheten  af att

utskottet  skyndsamt  tillsattes, och Kurck hemstallde, om ej  elektorsvalet kunde fdretagas redan

samma eftermiddag.   Man  ropade ja och  nej, men landtmarskalken  foreslog,  att, da utskottsvalet

i  allt  fall  ej kunde  medhinnas  pa eftermiddagen och fdljande dag  var helgdag (Kristi himmels-
 

      *)  Hertigens ord aro: »Det ar ej forr an R. St.  till mig dfverlamnat deras viktiga arbete, som jag, efter

att hafva dfvervagt, hvad hopp jag daraf kan draga till  faderneslandets valfard och bestand, vill bestamdt yttra,

huruvida jag  anser  for mig mbjligt  att till samma stora  andamal, enligt mitt hjartas bojelse, an vidare kunna

medverka,  eller finner mig fdranlaten att med fredadt samvete aterga till det lugn,  som mina framfarna mddor

och min annalkande  alder gemensamt pakalla.>