Ml
 

en medlem  i  samhallet, och  om  igenom en  inskrankt frihet i religionsamnen endast hyckleri stod

att vinna, trodde  han likval  skenet  af  kristendomen  vara  battre  an  uppenbar  irreligiositeU. —

Motsidans  talan  fdrdes mest af  Rosenstein,  Wijkman och  biskop Morner.   De trodde, att  alia

band pa samvetet tjana snarare  att  dana skrymtare  iin ratta kristna,  att en renare religionsdfning

mera vinnes genom lagbunden frihet an genom tvang, att religionsfrihet ar  nyttig  for samhallet,

ty den  leder till sannare gudsfruktan, och nyttig for  lararen,  sasom vackande till  kunskap, vak-

samhet,  dygd  och  omtanka.1)  De ansago,  att  de  gallande  fdrfattningarne angaende  religionen

tarfvade fdrbattring.2)   Religionsfrihet vore  nddig jamval med  hansyn till inflyttande utlandingar.

Enhvar  vore  ju  fdrpliktad  att ej stdra allmant lugn och ej  viicka allman  fdrargelse.   Statsreli-

gionen  ater vore ju skyddad  t. ex. genom stadgandet, att  konung och ambetsman skola bekanna

sig  till  den evangelisk-lutherska  laran.  —  Ett anfall mot  §  17 fdretogs af biskop  Bjurbdck.   Pa

tal  om  hdgsta domstolen yttrade han sig ock med  skarpa mot  justitieombudsmannaambetet  »utan

kraft och verkan  for andamaleb.   Han gar ock tillbaka till  § 16: den  borde utga, den vore en

dekoration,  den vore obehdflig.  De forsta grundbegrepp af naturens  eviga lag, obestridliga  af allt

sundt fdrnuft, synas ej behdfva sanktion af skrifven  lag, menar han.   Den diskussion, som forts,

torde ge ett begrepp  om  hur paragrafen uppfattades; och om biskopen har ratt i  sin  asikt,  att

hvad som  dar vindiceras at den  enskilde iir obestridligt af allt snndt fdrnuft,  sa sager  han at en

stor  del af  sina standsbrdder  en  just icke smickrande sanning. —  Nagra viktigare  anmarkningar

gjordes  sedan forst  mot §  38,  Weidman ansag, att  dess bestammelse  om kontrasignationsvagran

tradde de kongl.  rattigheterna for nam.  Men alia ledamdterna i K.  U.  papekade vikten af denna

§, »en  kontroll,  nddig for  lagarnes helgd, den  personliga sakerheten och  aganderatten».  — En

lang diskussion fdrdes sedan  om §§ 53 och 81,  d.  v. s.  om  grundlagsandringar  samt  om kon-

stitutionsutskott.   Weidman ansag  det   olampligt,  att R.  F.  sjalf sa godt som inbjod till grund¬

lagsandringar   och gjorde  dylika  lattvindiga.   Ett  K.  U. vore  obehdfiigt, om man uppdrog  proto-

kollsgranskningen at lagutskottet och utfann ett annat — fdrsvaradt —  siitt for grundlagsandring.

Man anmarkte  jamval,  att ordalydelsen af §  53  kunde tydas sk,' som  vore  det K. U:s plikt att

hvarje  riksdag  vacka grundlagsfragor.   Allt  detta sdkte  nu  Rosenstein  och Wijkman  vederlagga.

De  tillbakavisade  nyss  namnia  tydning  af  ordalagen, ehuru  det medgafs, att de kunnat vara

annorlunda.   De  framhdllo fdrdelen af  att fdrslag till grundlagsandring vacktes i ett sarskildt utskott

och  anmarkte, att svarigheterna att andra grundlag  voro stora nog och ej behdfde okas.  Angaende

§ 86 (om  tryckfrihet)  yttrade   Weidman, att  den  innehdll  antingen for  mycket  eller for litet.

Skulle  i R. F. grunderna  for  tryckfrihet laggas, borde stadgas, att skrifts innehall ej finge  strida

mot lag, gifven afven for  att bevara svar rena evangeliska laras  helgd  och  goda seders.  Nordin

omtalade,  att anmiirkningen  redan  gjorts i K. U ,   men  ansetts hdra till tryckfrihetsordningen;

—  en dylik sats, sager Rosenstein,  iir mangtydig och tarfvar narmare fdrklaring, som forst i sagda

fdrordning  kan  ges.  — Justitieombudsmannens  ambete  var fdremal for delade  meningar.   Man

ansag sysslan oliimplig, fruktade for konflikt mellan  dess innehafvare och justitiekanslern.3)  Andra

insiigo  till fullo sysslans vikt och yrkade  diirfdr pa  uppdragets delning mellan flere.

      Standet medhann ej  i  ett  plenum genomga hela R. F.   Man  fortsatte darfor ofverlaggningen

sdndagen d. 4 efter gudstjiinstens slut.  Anmarkning gores mot riksrattens sammansattning; prof.

Faxe vill, att den skall besta, af halften fralse, halften ofralse, nagot som Wijkman visar vara omdjligt

att  lagbestamma,  om  den  sammansiittes sa  som K.  U. fdreslagit.   Vidare framstallas anmarknin¬

gar mot 'opinionsnamnden' och  'tryckfrihetskommitten',  men eljest inga.

      Det gallde  nu  att  bestamma hvad  betydelse  de uttalade  anmarkningarne skulle hafva pa

standets beslut.   Bland dem,   som hiirom yttrade  sig, var  Weidman.  Han dnskade,  att det  af  an¬

markningarne,  som rdrde  religionens  vard  och bevarande, matte i de ofriga  grundlagarne blifva

narmare bestamdt.  Det ofriga  kunde  uppskjutas till nasta  riksdag.  Fragan bordlades till  fdl¬

jande dag.
 

      ')  Rosenstein.  — Han slutade sitt hufvudanforande med de orden:  Friheten ger styrka at sanningen.

      ')  Wijkman, — Han yttrade i samma anda som  Rosenstein bl. a.:  Efter min Ofvertygelse iir det icke

tvang, som bbr verka i religionsimil.  Jag tvingas ej till ofvertygelse.  Den skall vinnas  af sanningcns egenskap

och religionens egen gudomliga kraft till  hjartats fbrbiittring, och fafangt soker man vinna detta religionens an¬

damal genom  politiska  lagar . . . Tvinget tillskapar vill ofta hycklare, men att det nagonsin befordrat en sami

kristendom, darom kan jag icke dfvertygas.

      ')  Harlingsson forklarade sysslan  vara obekviimlig, otillracklig, onodig och  forkastlig.