I.   Historlk.

I den gamla landslagens konungabalk ') stär stad-
gadt: »Nu cer tili konungs riket swerike konunger wceliande
oeli ey airffuande-». Denna grundsats, att Sverge skulle
vara ett valrike, gälde ännu pä den tid, da Gustaf I
upphöjdes pä tronen; meii ett bland de stora mal, hvar-
till denne konung sträfvade, och hvarigenom han grund-
lade ett nytt tidehvarf för sitt rike, var äfven brytan-
det med denna frän medeltiden stammande grundsats,
hvilket skulle ske genom an lag cm krön ans ärftlighet
inom hans ätt. Hans sträfvande kröntes med framgäng,
da Ständerna pä Vesteräs riksdag 1.3 januari 1544 an-
togo den s. k. arfföreningen. Redan 1526, da rädet upp-
manade konungen att välja en gemäl, hade det gifvit en
försäkring, att, om han finge söner, skulle den äldste
blifva hans efterträdare, om han därtill vore »bekväm», i
annat fall nägoii af de öfriga. Och pä ett möte i Orebro
1540, dar rädet, den förnämsta adeln och nägra af bisko-
parne voro församlade, hade konungen framfört aina sö¬
ner Erik och Johan och lätit de närvarande erkänna
dem säsom rätte arfvingar tili Sverges krona. Men
längre an tili ett erkännande af desse tvä konungens
söner kom det denna gangen icke; nägon bestämd för
heia konung Gustafs ätt gällande arfsföljd var ej fast-
stäld, och det nämda erkännandet var ej gjordt af fol-
ket, utan endast af de störe. Folkets samtycke gafs,
och nyssnämda utsträckning af ärftligbeten tillkom, da
Ständerna   beslöto    arfföreningen.     Det   lieter   i   denna:
 

1) Kap. III.

Berger: Om Arfsratten.