nan öfvergä tili den närmaste arfvingen af manslinien.
Och lofva och svärja ständerna, att »sä länge Konung
Gustaffs war allernädigste Herres Konungzlige Manköns
Slächte warer, them för wäre rätte naturlige Konungar,
Furster och Herrer, ifrän Linie eller Siechte och til I^i-
nie eller Siechte, säsom i thenna Hyldningh förmält är,
at holla» ^). Den arfsrätt, som nu stadgades, var sälunda
en lineal och agnatisk arfsrätt i dess enklaste form. Om
förlust af arfsrätten i vissa händelser, som i senare arfs-
lagar spolar en sä vigtig rol, var ej nägot tal; utan
skulle den faststälda arfsordningen ovilkorligen gälla utan
nägra förbehäll, dessa matte nu bestä i stadganden om
arfsrättans förlust, om arffurstarne gifte sig med privat¬
personer, om de afföUo fräu rikets religion, eller annat
dylikt.

Pä 1560 ärs riksdag stadfästades arfföreningen, och
nägra mänader därefter tillträdde Erik i enligbet med
densamma konungadömet. Hans efterträdare blef brodren
Johan, men icke efter arfföreningen, utan genom en stats-
hvälfning och ständernas val. Vid riksdagen 1569, da
Erik uppsades tro ocli lydnad, och detta val skeddde,
utfärdades en statsliandling, som innehäller »Sann och
rättmätig orsaak, hwarföre» Johan, Karl, alla menige rik-
sens räd och de förnämsta Ständer »haffue dömdt Ericum
äff thet nampnet then fiortonde, fordern Swerigis Ko¬
nung, sampt hans afföde ifrä Swerigis Crone oqh all
thes rettigheet til ewig tijd» ^). I denna handhng förkla-
ras bland annat: »Til thet fierde och tiugunde Haffuer
ock Konung Erich emoot all lofligh, Kongligh och Furst-
ligh bruk, icke allenest sigh och sitt Konglige stand til
Förnedring, uthan ock sine böge förwanter och siecht,
och   hole  Swerigis   Rike   til störste skam och blygd, ta-
 

*) Stiernman, a.  st. I.  182.
2) Stiernman, a.  st.  I. 286.