22

rike hade genom Kielerfreden 1814 blifvit afträdt tili
Sverge; men norrmännen, härigenom lösta frän förbin-
delsen med Danmark, gjorde motständ mot föreningen
med Sverge, stiftade 17 maj s. ä. en grundlag för Norge
och valde samma dag tili konung danske stäthällaren
prins Kristian Fredrik. Nägon särskild lag, motsvarande
Sverges successionsordning, blef icke skrifven; utan in-
nehöUs alt, som rörde statsförfattningen, och da äfven be-
stämmelserna om tronföljden och därmed sammanhän-
gande ämnen i nämda grundlag, i hvars §§ 1, 5, 6, 7,
8, 13, 14, 15, 38 och 40 vi äterfinna desamma '). När
Norge sedan 4 nov. förenades med Sverge, och dess
grundlag med anledning af föreningen i vissa delar mäste
ändras, sä gjordes tili regel, att af dessa §§:s innehäll alt
afskildes, som stadgade nägot mera och annat, an hvad som
fanns i svenska successionsordningen, och endast sädant
bibehöUs, som stod i füll öfverensstämmelse med denna,
hvarjämte successionsordningen i den nya grundlagen (§
6) förklarades säsom äfven Norges lag angäende arfs¬
följden. Genom nämda utsöndring af bestämmelser giok
Norge förlustigt flera goda, garantigifvande stadganden,
bvaribland främst framstär § 14, som lydde: »Kongen
maa ikke modtage nogen anden Krone eller Regjering
uden Storthingets Samtykke, hvortil to Trediedele af
Stemmerne udfordres». Det blef visserligen ä andra si-
dan i stallet delaktigt af vär successionsordning, men
nägon vinst pä detta byte af tronföljdsbestämmelser
gjorde det dock icke, hvilket utan svärighet skulle kunna
uppvisas, om det vore af väsentlig betydelse för värt
närvarande mal.

Sedan   Norge   sälunda  blifvit  med  Sverge förenadt
under en konung, blef det nödvändigt, att genom en för
 

^)   Denna  grundlag  finnas   intagen   bland bilagorna tili ^^'öreningen
emellan Sverige och Norge af H. L. Eydin s.  31—44.